På vintern är frusna sjöar en del av vardagen i Sverige. Människor åker skridskor, vinterbadar och fiskar på isen, men sprickor och svaga zoner gör att isen inte är lika säker överallt.
Bilden visar sjön Bolmen i södra Sverige den 10 januari 2026, fångad av Sentinel-2-satelliten som är utrustad med en multispektral bildsensor. Bilden visas i Level-1C-reflektans (top-of-atmosphere), där atmosfärisk spridning fortfarande finns kvar. Detta ger bilden en svagt lila ton. Sett uppifrån framträder sprickmönstret över sjön tydligt.
Varför is spricker
Sjöis utsätts ständigt för påfrestningar från flera håll. När lufttemperaturen växlar expanderar och drar isen ihop sig, samtidigt som vind och snö skapar tryck ovanifrån och förändringar i vattennivån skapar tryck underifrån. När alla dessa krafter till slut blir för stora spricker isen.
Sprickor i sjöis bildas ofta längs liknande linjer år efter år. Bestående sprickzoner styrs vanligtvis av:
- Sjöns batymetri (mätning av djup till bottnen av hav och insjöar): Grunda områden och undervattensryggar förankrar isen starkare än djupa bassänger.
- Strandlinjens form: Smala passager, vikar och uddar koncentrerar spänningar i isen.
- Rådande vindar och strömmar: Återkommande vindriktningar pressar isen på liknande sätt från år till år. Undervattensströmmar bidrar dessutom till att försvaga isen lokalt genom att transportera värme under isytan.
Varför fjärranalys är användbar för bedömning av is
Observationer direkt ute på isen är värdefulla men begränsas till små områden och korta tidsperioder. Satellitbaserad fjärranalys tillför flera viktiga fördelar:
- Överblick: Sentinel-2 täcker hela sjön i en enda bild och synliggör spricksystem som är svåra eller osäkra att kartlägga från isytan.
- Kontinuerlig övervakning: Med ett återbesök på cirka sex dagar blir det möjligt att följa isförhållanden över tid. Jämförelser mellan olika år gör det möjligt att identifiera återkommande svaga zoner och studera hur isens beteende förändras på längre sikt.
- Noggrann kartläggning: Med hjälp av satellitbilder kan issprickor identifieras och kartläggas med hög precision, vilket kan vara användbart vid framtagning av kartor eller leder för långfärdsskridskor.
Optiska satelliter är beroende av dagsljus och klart väder, men när förhållandena tillåter ger de ett intuitivt och lättillgängligt sätt att förstå isens struktur över stora områden. Radarsensorer (SAR) kan däremot övervaka is oberoende av ljus- och molnförhållanden, medan fältobservationer fortsatt är avgörande för att bedöma isens tjocklek och hållfasthet.
Från satellitbild till vardagsnytta
Många lokala skridskoåkare känner redan igen isens riskområden genom erfarenhet. Satellitbilder gör det möjligt att bekräfta och utöka denna kunskap, även för delar av sjön som sällan besöks. Detta stödjer forskning om sjöisens dynamik och kan bidra till bättre information om isförhållanden samt långsiktig övervakning i takt med att vintrarna blir allt mer varierande.